Vad ska väga tyngst – föräldrars eller barns rättigheter?

Fotograf: Matilda Söderström

I en perfekt värld tar föräldrar ansvar för sina barn. Skyddar, står upp för och hjälper dem genom livet. Men när föräldrar av olika anledningar brister, då brister även systemet. 

Nyligen fyllde barnkonventionen år och snart har den varit lag i Sverige i ett år. Domstolar och myndigheter har i och med den lagliga ställningen större skyldighet och ökad möjlighet att sätta barns rättigheter i fokus. I barnkonventionsutredningen som överlämnades till regeringen för ett par veckor sedan lyfts dock att Sverige har en stor utmaning när det gäller att omsätta barns rätt att komma till tals i praktiken.

Vi möter ofta barn som vittnar om hur professionella de kommer i kontakt med inte tar dem på allvar, fattar beslut över deras huvuden och bara lyssnar på deras föräldrar. Många barn berättar också att de blir lyssnade på först när en vuxen intygar att det de upplevt, känner och säger är sant.

När vuxenperspektivet får styra i frågor som gäller barn och deras liv kan konsekvenserna bli förödande: Som när barn inte får det stöd de behöver eller inte får ha enskilda samtal hos socialtjänsten för att föräldrarna inte samtycker. Att barn som utsätts för våld i hemmet tvingas gå hem till sin våldsamma förälder då dennes version av vad som har hänt får företräde. Eller när barn vars föräldrar är i vårdnadstvister inte är processbehöriga eller har rätt till egna offentliga biträden.

Ytterligare ett exempel är att familjehemsplacerade barn slits upp från långa placeringar. Där biologiska föräldrars rätt väger tyngre än barnets rätt till sitt privatliv och faktiska anknytningspersoner. Fallet med Lilla hjärtat sätter fingret på när den starka föräldrarätten lett till det absolut värsta tänkbara.

Så, varför sitter det så långt inne att fråga barnen själva vad de behöver och försöka se situationen från deras perspektiv? Är det tanken om att vuxna alltid vet och kan bäst som hindrar oss? Eller är det rädslan för att kränka en förälder, en annan vuxen? Kanske är det inbyggt i strukturen, den som socialsekreterare och andra professionella har att förhålla sig till i dag? Där vikten av en allians med föräldrarna, för att få deras samtycke till stöd för barnet, blir överställd allt annat? 

Barns delaktighet och rättigheter handlar inte om att alltid göra som barn säger. Det handlar om en grundläggande respekt för barn som människor, som personer med egna tankar och åsikter som vi behöver ta på allvar. Att inte lyssna på barn och tro på det de säger är förödande – forskning visar att om man inte tar barns perspektiv och problemformulering i beaktande, kommer man inte heller kunna sätta in hjälp som faktiskt hjälper.

Vi måste skifta fokus och låta barnperspektivet styra i frågor som gäller barns rättigheter. Vi kräver:

• Barns rätt till ett barnombud som kan stärka deras rättigheter i kontakten med myndigheter.
• Att lagstiftning som reglerar barns rättigheter i förhållande till föräldrars ses över, till exempel föräldrabalken som står i vägen för barns rättigheter i frågor om vårdnad och boende. 
• Tydligare vägledning och stöd för att professionella ska kunna göra barn mer delaktiga och att deras perspektiv också ska prägla bedömningar av barnets bästa. 
• Att kunskap om barns rättigheter förs in i relevanta utbildningar som till exempel socionom-, lärar- och psykologutbildning samt i utbildning för poliser, jurister och domare.